Idag har jag inte gjort något än skolan.

När jag kommer hem så säger mamma att det är träning idag och jag ska dit. Men jag har redan skickat till tränarna att jag inte kan komma. Så mamma sa okej.

Jag sitter i mitt rum och målar så ropar mamma och frågar om jag är klar.

Jag tänkte igenom allt och frågar vadå klar.

Jag skulle visst till träningen och jag ska till nobel i kga på en kvart!

KVART!?!

Tillslut fick jag "damp" så jag började skrika och så. Jag kom på att jag har läxa så mamma säger att vi stannar hemma iallafall.

Sen när jag är uppe igen och då hör jag mamma prata med pappa och hon svär över mig! Jag är en jävel! Det kändes!

Mamma och pappa har fullt upp Ida för att ha tid med mig!

Vad jag önskar att jag är liten! När man var liten kunde man göra vad som helst och alla bryr sig om mig. Men nu är det som om jag är luft! Alla svär över mig och ingen bryr sig om mig. Jag har ett liv som jag tycker jätte mycket om! Låt mig ha roligt och vara med kompisar när jag inte har någon läxa! Nej det är ju bara träningen som räknas! Det är som om det är deras liv och inte mitt!
Jag får inte göra det men måste göra det! Dem babblar om deras liv i skolan och dem har för stora förväntningar på mig! Jag är bara en 14års tjej ingen övernaturlig människa som kan allt och är bäst i allt! Låt mig vara mig själv! Jag kan inte vara något annat än det! Jag är ledsen om jag inte kan nå upp mot alla krav som är på mig. Men jag gör mitt bästa!

Det känns som om dem har gått ifrån mig.. jag räknas inte längre.. jag är luft.. jag vill bara försvinna..

Men det kan jag inte.. för jag kommer alltid att finnas för mina föräldrar och mina kompisar!

Jag har dem bästa kompisarna! Om jag är ledsen eller arg, vad som helst så finns dem där! älskar er!